Efter att Viking gick bort så har det varit mycket tankar på framtiden med häst.
Jag har, och är fortfarande väldigt splittrad, men trots det har jag landat.
Som jag skrev i ett inlägg för en tid tillbaka är att jag inte riktigt är samma människa som innan, det stämmer. Jag har innan inte kunnat tänka mig ett liv utan häst, men nu, ja, det kan jag nu. Jag vill inte ha häst. Ändrar jag mig på den fronten så kommer det vara om ganska många år. Det jag vill nu är att släppa allt vad det ansvaret innebär, och det har jag gjort nu känner jag. Blev nog överens med dessa tankarna för ett par veckor sedan.
Men trots detta finns ändå en liten längtan. Och det är den som gjort att jag gått länge och tvekat på mitt beslut om att fortsätta eller inte. Vändningen kom när jag av en vän fick erbjudandet att komma och rida hans hästar när jag vill, dessa är tränade med trickträning, rids bettlöst och går på lösdrift. Så som jag vill att hästar ska ha det, så har de det. Med detta i ryggen, att jag när som, när jag känner för det, är välkommen, utan krav, utan att behöva ha fasta dagar, utan att känna att jag ska behöva lägga om min filosofi om hästhantering och ridning kan komma och andas häst, då landade jag. Jag vill inte nöta i nån paddock, i en sadel, dra i nåt bett i hästens mun. Jag har fått flertalet erbjudanden om att hjälpa till med hästar, ta över hästar, vara fodervärd.. och så vidare. Men på ägarens villkor. Jag har tackat nej dessa gånger. Jag vill få vara fri tillsammans med hästen. Så som jag var med Viking. Och att få chansen att göra det på mina villkor. Och det kan jag få nu. Med hästar som är inridna och klara, lugna och trygga. Det vill jag.
Med detta kom även beslutet att sälja av alla mina grejer. Verkligen alla. Min älskade barbackapadd köpte kompisen vars hästar jag får komma och rida, min bomlösa sadel är skickad, och resten, det är sålt nu. Och vet ni? Det känns så overkligt skönt. Så galet bra. Det är en sådan lättnad. Jag har till och med skickat av nästan alla ridkläder. Behöll 2 par ridbyxor, hjälmen och säkerhetsvästen. Och lättnaden är så enorm! Och det konstiga, nu saknar jag inte något. Det trodde jag att jag skulle göra.
Klart jag saknar Viking och hästarna som så. Men att nu har det som något jag väljer att göra när jag känner att lusten faller på, när tiden finns och orken säger ja, det är så skönt. Tror att detta var det bästa beslutet jag kunde ta!! Så framåt igenom kanske ni ändå får se lite häst här ändå!
Älskade Viking
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar