Redan slut?!

2016 är till ända. Några få timmar återstår. 

Och hur fort har det inte gått? Tycker detta året har rusat fram. 

Funderade förut idag på vad som egentligen hänt under detta året. Det är en hel del. 

Året började väl i ganska maklig takt, jobbade på där jag fick min första anställning, på avdelning 350. Fick ett infall och sökte jobbet jag längtat efter fastän jag inte tänkt att göra det riktigt än, planen var att vänta lite, skaffa mig mer erfarenhet och bli lite mer varm i kläderna. Men chansade, skickade och dagen efter blev jag uppringd för en intervju. Kämpade på inför fystester samtidigt som jag höll allt hemligt för de flesta utom de allra närmaste. Trodde ju inte riktigt själv på detta, för bra för att vara sant.  

Mamma och pappa flyttade från huset jag växt upp i, till en lägenhet inne i byn. Omställning! 

Samtidigt under våren så kom jag igång med Viking mer och mer, våra band stärktes ännu mer och han utvecklades i ridningen och stärkte sitt självförtroende något så enormt. 

Hemmavid var det bygget med garaget som började gå in i sluttampen, i alla fall på utsidan. 

Våren kom och äntligen, jag fick svar på att jag får mitt drömjobb!! Att få jobba i ambulansen. Lilla jag i den gula bilen i de gröna kläderna, så grym känsla! har längtat till jobbet inför varje pass sedan dess. Började med introduktionsutbildning, läskigt men spännande! 

Fisnaste Pontus började visa att nu är ålderdomen ikapp, och i april fick han somna in med oss bredvid sig.

Våren började övergå till sommar, dags för att ge sig ut på riktigt, alltså ingen mer bredvidgång på jobbet, utan nu var det dags för det egna ansvaret tillsammans med kollegan. Behöver jag säga att jag höll på att skita på mig när vi fick den första utlarmningen? Haha nerverna var på topp ;)

Viking började toppa formen, han började bli stadig i de mål jag satt upp, att kunna hitta en balanserad form och även ta lite galopper. Sån känsla!! Banden blev starkare för varje dag som gick och vi hamnade i ett läge där det räckte att vi tänkte något, då gjorde den andre det.

Under sommaren jobbade jag på, synd att säga att jag blev varm i kläderna, men för varje pass, lite mer erfarenhet. Hemma kämpade vi på med garaget och nu står det helt klart utvändigt. 

Mot slutet av sommaren fick hästarna lite sommarvila i samband med vaccinationen, Viking var egentligen före i planeringen, så ville inte stressa något. Vi tog det lugnt. Jobbade, min placering på Öjersjö station var till ända och efter två veckors semester fortsatte jag köra från Östra, nu bara dagbil. 

Beata blev dålig, oklar anledning, inget kunde hittas, men hon kräktes och mådde kasst. Det vände. Blev bättre. Men oron kvarstod. Kinkade med maten, vi hittade inte mycket hon ville ha. Men det lättade lite det med.

Viking gjorde en vilt i hagen och blev väldigt påverkad av denna, så han var inte heller ok. Det visade sig att det handlade om nervkläm i nacken, och under hösten blev det vila och lugna promenader, han repade sig sakta men säkert. Blev bättre och bättre! Jag satt upp och skrittade en kvart i början av oktober, fantastisk känsla! Kändes så mycket bättre, men kände ändå att det sista lilla fattades så valde att fortsätta med promenader ett tag till. 

Nya projekt startas hemma, litet förråd byggs där det gamla stod, det som revs året innan, var i så dåligt skick. 

Jag gick in på min första basårsplacering, 4 veckor på MAVA. Inga höjdarveckor minsann... men skulle göras. 

Under tiden blir Beata dålig igen och nu är det fortfarande ingen som kan komma på orsaken. Hon gick på halvfart och vi kunde bara hålla tummarna för att hon skulle repa sig. Fick ge det lite tid.

I november blev Viking sjuk och efter en tung vecka blev han återigen akut dålig och fick då lämna oss, min vän som lämnade mig i så stor sorg och saknad. 

Jobbet fick ta min tid. Tankarna måste vara upptagna med något. 

Julen närmar sig och återigen blir Beata dålig... men nu hittar vi vad det är! Trots alla prover som inte visat något, så inser vi nu att det är torrfodret hon inte tål. Inte någon sort. Då kraschar hennes mage. Kampen för att hitta vad hon vill äta är igång. Den mest kräsna katt är hon. Testat allt efter alla konstens regler! Nu lever hon på tonfisk och grillad kyckling. Men hon mår bättre än på länge. Det är underbart att se henne nu!! 

Julen kommer, jag jobbar, vill detta, gillar jobba men gillar inte att fira jul så perfekt för mig. Får dock med mig en magsjuka hem från en patient som var riktigt kräksjuk. Så kan det gå. Så sista veckan har jag mest hämtat mig efter det. För övrigt har en liten säkerhet infunnit sig på jobbet, jag har väldigt långt kvar innan jag är helt trygg i yrket precis som alla andra som jobbar i ambulans, om man någonsin kan bli det. Vi möter så mycket. Men att få möjligheten att påverka någon annans liv, det är ofattbart fantastiskt. 

På juldagen, dagen innan jag fick hålla mig hemma för magsjuka, hade vi just en sådan körning, den sista för dagen, där våra insatser tillsammans gjorde en så stor skillnad i en familjs liv att det enda jag kan säga om mitt val är att det är rätt. Ett litet barn, inte ens ett halvår gammalt, hade hjärtstopp. Livlös. Andas inte. Föräldrarna kämpar för livet och gör ett helt suveränt jobb när vi, tre bilar, 6 ambulansmänniskor rusar in, tar över. Kämpar med honom. Idag lever det lilla barnet. Barnet mår bra. DET är en känsla som inte går att sätta ord på.

Och idag är det nyårsafton. Livets kontraster liksom. Igår målade vi förrådet utvändigt. Så nån vidare vinter har vi inte! Året som har gått har kretsat runt jobb, häst och katt till största delen. 

Och vad som händer härnäst, ja det får år 2017 utvisa!!

Gott nytt år till er alla!!

En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.

Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.

Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 

För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 

Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 

Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst. 

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 

Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 

Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 

Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...

Han fick somna in där, ute på volten. 

Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 

Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 

Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 

Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...

Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

Höst!

Tänk vad tiden går fort... nog kan man säga att större delen av hösten har gått? Idag kändes det som att vintern inte är långt bort, i alla fall inte temperaturmässigt. Det var bara 3 grader när jag åkte från stallet nu på förmiddagen. Dessutom en massa regn. Inte konstigt att jag frös om tårna... Dags att investera i ett par bättre skor. Eller åtminstone leta fram ett par hela som inte tar in vatten ;) Så jäkla tråkigt med skor bara... Men men, bara att bita i det sura! Kan nog till och med säga att jag ska leta fram nån mössa. Inte värt att frysa. Och när jag gör det, då är det kallt. 

Inte mycket blev gjort med hästarna heller, de fick komma in och torka till lite, de fick vila annars. Vi är inte särskilt igång ändå, Viking repar sig sakta efter att han gick omkull i hagen tidigare i höst, ingen stress för vår del ändå, det får ta den tiden det tar. Huvudsaken är att han blir helt bra. Ett, vad de tror, nervkläm i nacken som blev resultaten av den djupdykningen... skador i sig hittades inte, så med lite veterinär och equiterapeut i samarbete så är vi på väg åt rätt håll. Men som sagt, vi promenerar. Och leker med trickträning och så, och han älskar det! Är det något han tycker om är det ju att lära sig nya saker! På kommando kan han prata, skrapa med framhovarna, lyft av framben högt och hålla kvar, början på spansk skritt, snurra, backa, flytta sig helt åt sidan med en bom mellan fram och bakben, buga, yoga, smyga, stå still och lite till. Allt är inte helt befäst än, men det kommer! Att leka löst är en höjdare med, följa mig i den farten jag väljer, att stanna, att komma på inkallning, att få springa runt mig på volt, ja, det är nog nåt av det roligaste han vet, det riktigt glittrar om honom när vi pysslar med detta! För är det något han gillar så är det att tänka. Att få en uppgift att klura på, att få lura ut vad det är jag vill, hur han ska tänka och vad som blir rätt för att få den där efterlängtade belöningen är nåt han älskar. Och jag gör det med. För det finns nog inget som är roligare än att få en så stark relation med en häst som man får när man gör sånt här, när hästen får vara med och bestämma, där man ser att hästen i princip står och studsar för att få komma till en och få börja leka. För det är vad det blir av det. En lek som båda är med på. På köpet får man en så otroligt trevlig individ som i detta blir väldigt väluppfostrad, som väntar och lyssnar på kommandon, hela tillvaron blir tryggare och hästen, den får växa som individ. 

Ett exempel på det är att Viking har från första början vart ganska stökig att släppa ut i hagen. Eller ja, stökig är väl fel ord, han har vart väldigt hastig, när man öppnar grinden och låter honom gå in så har han tidigare kastat sig ut i hagen, nästan på en själv, för att sedan snabbt svänga runt. Han har aldrig gjort antydan till att slita sig, men det ha gått fort in genom grinden och snabbt runt. Om det har berott på rädsla för eltråden, eller om nåt annat hänt innan vet jag inte, men att säga till honom att lugna sig i det läget har nästan gjort honom mer stressad. Vändningen kom för inte alls längesedan när vi började få kläm på smyga. Detta kunde jag även använda mig av vid utsläpp, och han fick genom detta kommando smyga genom grindöppningen. Efter några gånger med smygande när vi släppte ut så finns stressen över att gå genom grindöppningen inte kvar. Han går lugnt, på hängande grimskaft hela vägen genom och vänder sakta runt när jag ska stänga grinden efter oss. Så underbart! Det enda jag ångrar med detta är att jag inte fattade att jag kunde använda mig och trickträning och markdressyr även i detta momentet. Då hade det släppt så  mycket tidigare! Men sent ska man vakna ibland ;) Huvudsaken är ändå att vi nu hittat rätt, och då på ett sätt som inte innebär något muttrande från varken mig eller honom! Han fick bryta sitt invanda beteende genom att få en uppgift, något att tänka på, ett röstkommando, något han fick lösa, för att sedan få beröm för det. Och återigen, han älskar det! Och det gör det så roligt!! Min fine kille!!

Måste visa vårt nya bettlösa träns, ett sidepull, ska justeras lite i tillpassningen, men tycker det är så fint!!

Den blåa presenningen...

När Viking kom till oss för strax över ett år sedan var han inte den hästen som självmant valde att bara sådär promenera över en presenning. Första gången krävdes lite lock och övertalning och visande att det inte är farligt att sätta hovarna på en sån där blå prasslig sak. Men han gjorde det, och vi tränade på det kanske tre fyra gånger. Sedan föll detta moment i glömska.

Tills idag. 

Igår hade vi fram den stora presenningen för vi drog gammal halm på den, och den låg kvar på volten idag, helt utvecklad, och den är stor. Så vi tänkte att det kunde vara dags att kika på den igen med hästarna så vi tog vägen om volten på väg ut på vår promenad. 

En stor blå presenning som täcker större delen av volten borde verka skrämmande på hästar eller? Nänä. Inte på våra. Viking gick först, och när han såg den ökade han farten och jag fick kliva på för att hänga med. Han spetsade öronen och klev runt på presenningen som han aldrig gjort annat. Att trava över den var en baggis, han tyckte det var tokkul!! 

Han har blivit så självsäker, han har verkligen vuxit detta året. Han är helt enkelt otrolig!! Världens bästa vän, bästa hästen!!

Kolla matte, vilken rolig presenning!!

Men vänta lite nu, tar du kort?? Kan jag få prova göra det med?? Snälla?? Ge mig telefonen så får jag testa!!

Dom finaste vännerna!!

På sluttampen

På tisdag kör det igång igen, semestern är slut och det är dags att jobba igen! 

Börjar med dag med basårsutbildning, ingen jättehöjdare direkt, med det ska bli väldigt roligt att träffa de andra i vår handledargrupp. Och sedan på onsdag är det ambulansardags igen! 

Vet inte om man har blivit lite skadad, men det ska bli kul att köra igång och jobba igen! Nu är det ju inte på Öjersjö utan jag är stationerad på Östra i höst. Måttligt nöjd med det för det betyder bara dagpass... vill ju jobba nätter med... Men det blir nog bra, jobbet i sig är ju det som är det roliga :) 

Passade på att hitta på dumheter i morse med... tänkte igår att det var vansinnigt längesedan jag klantade till det och slog mig på något sätt. Alltså, hela semestern har gått utan att jag gjort något som orsakat ajaj, förutom att slå i min sedan en bra tid tillbaka söndersparkade tå i bordsbenet då, men det räknas knappt tycker jag ;) Alltså, två veckor, det är läääänge för mig!! Ja, jag är ett klantarsle... ;)

Cyklade till stallet i morse, tappade väl lite fokus på vad jag höll på med. Inga bilar på vägen, typisk lördagsmorgon, då släpper jag fokuset lite. Lite för mycket idag. Fastnar med blicken där den inte ska vara och rätt vad det är så har jag vurpat rakt ner i diket med cykeln... Oups...

Upp snabbt som attan, ingen som såg?? Nej, tur! Att det kom en bil när jag stod där i diket, ja, det får jag väl ta. Att jag nu har ont i handled, armbåge, axel och rygg... ja, det får jag väl ta det med. Var ju en rätt rejäl vurpa. Men jag är glad för att det var ett mjukt sådant ändå, alltså inga onödiga stenar, tycker det räknas som tur. Men som sagt, jag klarade mig inte så jättelänge från att slå mig Men jag är ju van, sparkar jag inte på dörrar eller åker kana nerför en backe så cyklar jag i diket. Bara att ta, jag är ju van ;)

Och ja, jag hade hjälm, inte en chans att jag ger mig ut utan det på cykeln!

Vet ni vad...

Jag har semester! I två hela veckor, helt ljuvligt!!

Anledningen till att det har blivit så veligt och struligt är basåret. Jag skulle egentligen haft min första hospiteringsplacering på stroken från och med måndag, men ingen avdelning vill ha mig så det gick inte lösa... Så det blir senare. Jag är inte ett dugg ledsen för det! Är inte direkt taggad för strokeplaceringen, mest bara vill jag få den gjord. De andra två placeringarna ser jag mer fram emot, MAVA och HIA. 

Men hur som helst, jag har semester i två veckor, helt underbart!! Synd bara att jag gjorde sista passet på Öjersjö i fredags. Kommer sakna den stationen vansinnigt mycket!! Bästa stället om man frågar mig. Ska istället vara stationerad på Östra i höst. Helt ok, men där är det bara dagbilar, och jag vill jobba nätter med. Men så får det bli ett tag! 

Dock har jag kommit på att jag är dålig på att ha semester. Jag vill jobba... Suck!! Men tycker man det är kul så ;) Men jag ska ta tillvara på detta och ta't lugnt, blir nog kanon!!

Lediga funderingar...

Det är inte mycket som händer här förutom att jag jobbar. Och jobbar lite till. Men nu är det min 3:e lediga dag innan det är dags för nattpass imorgon. Och visst hade jag säkert kunnat få jobba dessa dagarna med, finns alltid luckor att fylla men nån måtta får det vara då min tänkta semester i september verkar vara avslagen. Hade sett fram emot den... åh tänk att ha fått vilat ut lite, ingen hade varit tacksammare än jag. Även om jobbet är det roligaste man kan ha så är återhämtning något av ett måste... Men men...
Men tre dagar ledigt, det har vart skönt. Inte gjort nåt. Eller jo, det har jag, men inte det vanliga,  inte ridit, hästarna har fått lite vila, Gunilla har ändå åkt på influensa så vi passade på. I förra veckan var Beata dålig och var hos Gustaf på veterinärkliniken, hon verkar ha hämtat sig nu, väldigt skönt!!  Igår em blev det en spontantripp till Ullared med mamma, för en gångs skull blev det inte dyrt, det var bara skönt att komma iväg lite.
Idag har det vart platt fall. Borde laga mat, men varken ork, lust eller ren vilja infinner sig så nä, skippar det. Ingen har dött av att leva på knäckebröd i några dagar.
Hade en plan på att putsa Vikings träns, går sådär med det, det ligger ute på trappan, längre än så kom det inte. Kanske sen? Får se. Hela sadelkammaren behöver sig ett ansiktslyft egentligen. Men om man inte orkar lyfta armarna så blir det inget lyft där heller.
Nä, en liten eftermiddagslur kanske? Det är något som jag skulle kunna tänka mig i alla fall. Ja, så får det bli.

En utslagen Beata i fredags, hjärtat mitt!!

Mjukt mot hårt

Alltså, när man har lite för bråttom, då kan det bli lite galet... Det gamla hederliga talesättet "är huvudet dumt får kroppen lida" stämmer så vansinnigt bra!

Hade lite mycket att få ihop igår, Christian fyllde år, jag bakade pajer och inte fått någon sömn efter nattpasset, ja, uppmärksamheten kan brista då..

Tar och dammar i foten med lilltån först (med lite uppbackning av tån jämte) i en dörrkant med en väldig fart. Jag kom av mig kan man väl säga när det kommer till att få gjort saker.

Satan vad ont det gjorde! Många långa svärramsor och önskan om att dörren blev till kaffeved blev det under tiden det bara susade i öronen och nackhåren stod upp, 

Sedan var det bara till att invänta de fina nyanserna som blir efter en sådan smäll. Idag är foten grann minsann, och nu framåt kvällen är den så fin så. Och svullen. Det är som att gå på en boll. Inte skönt alls. Men jag har vart i stallet och vart ute och ridit, jag har grejat, lyckats få på mig skorna och så vidare, så den blir nog bra inom kort. Det som kan bli intressant är hur jag ska kunna klämma i foten i jobbskorna imorgon, de är ju inte fullt så flexibla som de jag haft på mig idag... Men med lite vilja går allt! Det är bara att bita ihop och tänka på något annat, och det är rätt så lätt att göra på jobbet ;)

Slår till med lite sömn nu, bäst att ladda batterierna inför två dagpass a 14 timmar styck!!

Så här såg den ut i förmiddags...

Mitt i maten

Så där ja, rast. Välbehövligt så här på ett 14-timmars pass!!
Trött som en jag-vet-inte-vad, men kan inte riktigt gå ner i varv. Precis ätit andra lunchen, dock väldigt tätt inpå den första som intogs på stående fot för ett par timmar sedan så är egentligen alldeles för mätt nu. Men inte vågar man chansa och tro att man får äta lite senare, så nä, blir lite kaka på kaka och ätande i förebyggande syfte. Så är det!
Men vet ni vad. Det är ju inte optimalt. Men. Jag skulle inte för mitt liv byta mitt jobb mot något annat. Det bästa jobbet jag haft. Visst kan vi ha körigt, och det blir lite si och så med raser och mat och gud vet allt, men när man sätter sig i bilen inför ett arbetspass och längtar dit, då gör inte det något. Är det roligt så är det!!
Nu ska jag försöka blunda de sista minutrarna på rasten och samla den lilla energin det kan gå att utvinna ur dem, för sena lär det vara fortsatt att göra resten av kvällen.
Så... håll er i skinnet, jag vill inte plocka upp nån av er med den gula bilen, det finns trevligare sätt att ses på ;)

Semester??

Alltså, hur skönt hade det inte vart med semester?? Nu är jag väldigt glad för mitt jobb, och för första gången någonsin längtar jag faktiskt till jobbet. En känsla som jag inte är van vid!! Kan inte vara gladare för mitt val, att byta var det bästa jag gjort!!
Men oavsett, det hade vart såååå gott att vara ledig de där fyra veckorna som man egentligen ska vara under sommarhalvåret. Det är mycket ork som ska tas igen, energi som behöver samlas inför vintern, och att bara låta vardagen rulla på, inga måsten, ingen planering. DET hade vart ljuvligt!! Att jag inte haft en sammanhängande semester på 4 veckor på de senaste 6 åren spelar in väldigt mycket... Som mest har det handlat om 2 veckor, men dessa har vart under pluggtiden och med det har det även inneburit plugg, alltså inte helt ledigt ändå... Plus att de veckor jag lyckats vara ledig har inte varit betalda, vilket medför en viss ångest och oförmåga till att koppla av för det... Behöver jag säga att jag längtat tillnästa år? Tänk, fyra veckors betald semester... En lyx jag inte är van vid!
Kanske kan det bli ett par veckors ledigt i september, har lagt in önskan om det, men inte fått det klart. Eftersom jag gillar hösten jättemycket så har jag gärna sen semester, så det gör inget för min del just därför. Hoppas :)
Aja, vi får se, under tiden jobbar jag på, och roligt har jag!!

Nejmen hej!

Tänk, det är juli redan. Vi är inne på den andra halvan av året. Den första delen av året har ju inneburit helt galna förändringar, och vi får se var resten av året bjuder på nu då! Min plan är att det ska bjuda på en direkt fortsättning av det som varit och att bli stark i detta!

Men nog om det. Nu tar vi lite Viking! 

Vilka framsteg denna underbara häst gör!! Fortfarande kör vi på vårt eget rejs, bettlöst och barbackapadd. Vi skyndar långsamt, jag vill att han ska stärkas sakta och bli en välmusklad och hållbar häst. Vi har dessutom ingen anledning till att stressa. 

Jag kan nog säga att han möjligen är ännu gladare nu än vad han vart hela tiden, han liksom glittrar, kan inte riktigt förklara, han känns bara så lycklig! Och det är jag med! Tänk att jag kunde få en häst som är såhär speciell och helt enkelt underbar!! Han är verkligen tokrolig, humor har han verkligen, denna killen ;) 

Vi rider längre och längre turer och vi lägger in mer och mer galopp. DET tycker han är så kul och som grädde på moset så måste jag säga att han har en av de mjukaste och rundaste galopperna jag känt på, inte ens min halvblod jag haft har vart så goa och mjuka i galoppen. Hade kanske inte tänkt mig alls att han skulle vara det, travare som han är, de kan vara lite kantiga i just galoppen. Det år så roligt!!

Nu låter det som att allt vi gör och hittar på går enligt plan och att allt bara flyter på, men vi, precis som alla andra har ibland delade meningar om saker och ting. Tex om man ska tugga i sig nån bräda i boxen, eller gnaga av kedjan i stallgången. Men till större delen är det bra, vi samarbetar fint, vi har roligt och både han och jag har överseende med varandras konstigheter. Jag tänker att det finns bakomliggande orsaker till vissa beteenden och att de kommer att mattas av med tid. Jag lägger ingen energi på att hetsa över sådant, och det tror jag kan vara en stor del i att vi inte skapar konflikter och förvärrar saker. Vi har hittat en våg där vi båda får vår vilja fram, och där Viking verkar vänta på att jag ska hitta på nya saker som han får som uppgift att lära sig, man ser hur han tänker så det knakar, och han filurar på mycket själv och nästa gång jag kommer på att vi ska göra någon viss sak så har han redan lärt sig det. Han är rätt fantastisk denna hästen! 

Tänk, att ha en sådan vän, någon som blir så glad över att man kommer att leran sprutar om hovarna när han kommer för att möta en samtidigt som han bubblar av gnäggande. Det ger en sådan varm känsla så ni inte kan ana. 

Imorgon blir det till en liten "kontrollbesiktning", equiterapeuten kommer ut, ska gå igenom alla hästarna, se så inga låsningar ligger och stör och bara för allmänt välmående. Känns bra att få en liten koll :) Och att hästarna verkar tycka det är hur skönt som helst! Så lite spabehandling imorgon då :) 

Nu ska jag fortsätta att fördriva tiden och hålla mig vaken, jobbat två nätter, ska vara ledig inatt och går på nästa pass imorgon natt igen. Så kan lika gärna ha dygnet lite vänt ännu tills det är dags för dagpass senare i veckan. 

Ha det fint alla, så hörs vi snart igen!!

Vad tiden går fort!!

Jösses, den bara rusar iväg ju!! 

Introutbildningen är klar, mina bredvidpass är avklarade och jag har börjat köra skarpt, nerverna kan jag lova finns där, men ändå, det känns bra. Och roligt!

Har verkligen hur mycket kvar som helst att lära, men för varje körning, för varje patient, så får man med sig mer och mer. Sen lär det väl ta typ 10 år innan man kan se sig som rutinerad och skicklig, inte fullärd, det blir man inte i detta yrket. Om något år räknar jag dock med att jag ska ha hittat en säkerhet i det jag gör, det säger alla som jobbar inom ambulansen, ett år tar det innan man känner att man är trygg i yrkesrollen. Jag känner nu, så här kort in i min karriär, att ja, det stämmer nog rätt bra. Men som sagt, för varje körning, för varje patient, då tillkommer mer kunskap, mer erfarenhet, mer säkerhet att ta med sig till nästa och så vidare. Det, plus att jag har helt fantastiska kollegor som stöttar kanonbra. 

En sak jag däremot är helt trygg och säker på, det är mitt val av yrke. Jag känner redan nu att detta är DET yrket för mig. Det är roligt att åka till jobbet, såpass kul att jag längtar dit. Och det, det tycker jag ändå är ett starkt tecken på att det är rätt!! Kort och gott, jag älskar mitt jobb!!

Dags idag då!!

Ikväll lät vi hästarna vara kvar ute, det är dags att vänja in dem inför sommarens konstanta utegång! 

Jag tror Viking blev väldigt glad, han är en häst som älskar frihet och man märker på honom att han vill ha det så naturligt som möjligt. 

Så värst mycket gräs har vi dock inte i våra hagar, så vi får stödfodra med hö, vilket är ok, då blir de inte så feta i alla fall. Betet som vi har väntar vi med ett tag till med, där är det alldeles för mycket att äta, de skulle rulla fram. Först när det mesta har blommat och allt gräs fröar släpper vi dom där, lite mindre kraftigt då i alla fall. 

I år har vi ett annat utgångsläge än förra året, båda hästarna rids ordentligt så vi har klart bättre möjlighet att hålla nere fläsket på dom. Men tvivlar inte på att de blir runda i alla fall... De är ju liksom av de raserna som kan få gå på en plätt asfalt som är målad grön och de blir feta, typ.... Men men, desto större krav ställs det på oss, och i år har jag allt förhoppningar om att vi ska lyckas riktigt bra!! Dock lite lugn vecka denna veckan eftersom jag har tre pass på jobbet, onsdag, torsdag och fredag med tiderna 7-20 (och att man får slutat 20, det är inte helt säkert det heller), så ja, jag är glad för att det inte är så mycket mer än att de klarar sig fint på det som finns just nu!! 

Väntar mig rätt så trötta hästar imorgon dessutom, det går ju åt både mer energi och kraft att stå ute i hage än inne på natten. Så vi får se vad och hur mycket vi gör imorgon! Det tar väl några dagar innan de är i fas igen, så ganska lagom att släppa nu när jag har lite mycket på jobbet!!

Lycka!!

Glest...

Vad kan man säga... det är lite glest mellan gångerna jag är här inne! Det är mest för att jag inte längre sitter med datorn i knät varje kväll, dels för att jag inte måste plugga en massa, och dels för att jag inte vill ;) Finns ju så mycket annat att göra!! Men jag kommer att ha kvar bloggen, den är ett trevligt ventilationshål, och har jag bara nåt att skriva så kommer det ;) Det är inte så ofta jag vet riktigt vad jag ska skriva, och mest blir det ju bara uppdateringar om jobbet just nu, men det får ni ta ;) 

På tal om jobbet; nu går vi in på sista introduktionsveckan, och ja, det känns läskigt. Så trött som jag är nu på grund av att ha blivit matad med så mycket info de senaste veckorna har jag sällan varit. Det, plus att vi just nu går måndag till fredag, 8-16. Jag hatar sådana tider! Tacka vet jag att jobba skift. Det gillar jag! Så det blir nog bra :) 

Viking håller igång, han är pigg och glad och vi rider så mycket vi bara hinner!! I dagarna två har jag lämnat min älskade fårskinnspadd som jag har som "sadel" och ridit barbacka istället. Så mysigt!! Trodde inte att jag skulle sitta kvar, men det var ju inga problem, till och med i travrejs uppför backe satt jag ratt stadigt. Härligt att balansen bara blir bättre och bättre!! Han är så rolig att rida nu med, varje gång hittar vi nya spår och han bjuder på många glada stunder!! Han är bäst, min fina Viking!!

Vilken grej....

Alltså. Vilken grej jag gett mig in på!!

Det är helt galet vad det känns rätt. Jobbet alltså. 

Men det är hur mycket som helst att lära. De senaste två dagarna har vi ägnat åt Prehospital Sjukvårdsledning. Kortfattat kan man beskriva det som ledningsagerande vid olyckor, från små, upp till större katastrofer. Godkänd på den, gött! Vi har även hunnit med A-HLR för vuxna, Triagering och journalsystem, lite annat smått och gott, en heldag med trafikutbildning med precisionskörning med ambulans, så galet kul, vi fick träna på att fickparkera, köra in och vända i en trång gränd, backa och vända i trångt utrymme, köra slalom, backa slalom, köra upp i hastighet och panikbromsa. Helt grymt att det faktiskt går att ratta runt dessa stora bilarna efter lite träning ganska så schysst! Backa slalom var min grej ;) Ett bredvidpass har jag hunnit med också, ett bra sådant, men kanske lite för bra, för vi åkte bara på ettor, akuta fall, vilket gjorde att mina handledare inte hann med att handleda så jättemycket, för allt skulle gå FORT. Men fick observerat massor i alla fall!!

Nu väntar ett gäng dagar med information om förlossningar, hjärtsjukdomar, svårt sjuka barn, A-HLR barn, och lite till... Och snart så,  är det dags att ge sig ut i verkligheten. Och med bra stöttning från kollegor, då kommer allt gå fint!! Så spännande!!

Slalom framåt, inga problem!!

Och slalom bakåt, min paradgren minsann!!

Och såhär såg alla våra banor ut, uppbyggda med konor med stolpar, tur det såhär i början ;)

Sista kvällen med gänget

Igår gjorde jag mitt sista pass på avdelningen.

Helt galet vad tiden gått fort!!

Även om vad som väntar är vad jag vill göra så var det vemodigt att gå därifrån igår, själva arbetet på avdelningen kommer jag inte direkt att sakna, men alla fantastiska arbetskamrater, jösses, dem kommer jag sakna!!

Så ledsamt att säga hejdå... Men jag tänker gå dit och hälsa på!! 

Numera har man ju ändå turen att alla dessa sociala medier finns, så kontakt kommer jag att ha med dom flesta ändå! 

Men ändå... 

Men, på måndag börjar mitt nya äventyr, på ambulansen!! Känns galet!!  Galet roligt!!!

När värmen kom försvann vettet...

Vad hände? 

Jag måste säga att jag vart förvånad över hur folk har kört här ganska länge. Det har gått lugnare än vad det gjort på flera år, inte alls så många som trycker plattan i botten och kör som idioter det senaste halvåret. Inte alls så som det vart innan. Även om det funnits de som kört fort så har majoriteten kört rätt hyfsat. Vart riktigt trevligt!!

Men idag.

Samtidigt som värmen kom försvann vettet hos de flesta tydligen. Jag har suttit och rensat ogräs på uteplatsen på framsidan nästan hela dagen idag och de flesta har dratt förbi här i en sån hysterisk fart att jag inte hinner se bilarna, alltså jag hör dem, men när jag tittat upp har de passerat och jag ser bara dem långt bort. Hade det varit fartkontroller längs med denna vägen idag hade många körkort rykt, och det hade väl inte vart så tokigt. De som tycker att de har rättighet att köra så fort på en 70-väg som inte är i skick att köra fortare på än det bör inte ha körkort. Detta är bara till att tänka på sig själv. Och det är inte rätt mentalitet när man framför en bil... 

Vad det gjort att alla bara valt att förvandlas till själviska fartdårar idag vet jag inte. Men det är så att jag vill tro att det har med värmen som verkligen har kommit att göra, för det är väl egentligen det som har ändrats... Vet inte. Kan bara hoppas att alla lugnar ner sig. För det är inte långt borta att det händer någon olycka om de fortsätter såhär...

Så pass varmt att det behövdes kyla av i ån med jämna mellanrum!!

För att han är bäst...

Min häst, han är bara bäst. Jag har inte så mycket annat att säga. Vilken vän jag har i honom, fina killen!!

Och nu?

Förra inlägget handlade om att inte ge sig för att nå sitt mål.

Och nu när det målet är uppfyllt då? Då måste man komma på ett nytt ;)

Ska man se till den biten inom jobbfronten så blir det istället lite delmål, för vad kan man ha som et enda må i det? Blir svårt. Flera småmål, det satsar jag på nu! Det första blir att komma in i jobbet och hitta en säkerhet. Att bli bäst på det jag gör är ett annat ;) För jag vill kunna och känna att jag kan det jag ger mig in på! Och så småningom kommer jag dit, för jag gillar att verkligen vara säker på min sak. Så, det blir en hel del att lära in nu i det närmsta :)

Annat som jag har mål inom är utvecklingen med Viking. Vi har ett stort mål och massor med delmål, stora sådana och lite mindre. Vi har nått ett mål som jag inte trodde vara möjligt innan hösten, och det är att han går i form i både skritt och trav när jag ber om det. Och vi har tagit vår första galopp. Han går från självklarhet till självklarhet denna fantastiska häst. Nu har vi hållit igång ordentligt det senaste, så den närmaste veckan ska mest bestå av återuppbyggande mysjobb varvat med vila och en skoning. Det behövs, för de dojjorna han har nu är helt utslitna ;) Men många småmål har vi och jag tror vi kommer att uppfylla många innan sommaren redan. Han är en riktig pärla denna häst!!

I det vardagliga har jag mål med, inget sånt där jättemål, men många små. Fortsätta förbättra kondisen är ett. Fasadbyte på huset är ett annat. Vårstäda trädgården ett tredje. 

Som sagt, mål måste man ha, och de kan vara allt från ett mål för dagen till ett mål man vill nå inom flera år som man får kämpa med under lång tid. 

Mål skapar motivation, och i motivationen hittar man viljan att genomföra det!!

Man ska ALDRIG ge sig.

Åh, ni kommer att vara trötta på mitt tjat om mitt nya jobb... men det bjuder jag på ;)

För grejen är att jag inte smält det än, och fram tills jag gjort det kommer jag att tjata ;)

Dock vill jag idag mest lyfta det där med att man aldrig ska ge sig. Har man bestämt sig för något så genomför det. Och blir det motgångar, jobba igenom dem då, det är värt det. Det kommer att gå. Så nu kör jag ett galet långt inlägg om hur motgångar kan vändas till framgångar med viljan på rätt ställe!

När jag skickade in min ansökan till tjänsten på ambulansen i början på året, naturligtvis på sista ansökningsdagen sisådär halv elva på kvällen, satt jag och tuggade i mig halva mina fingrar redan då, för jag var liksom redan nervös för det. Själva ansökan var ganska spontan från början, jag hade egentligen bestämt mig för att jobba minst ett år inne på huset innan jag sökte. Men jag tycker det är kul att kika runt på vad det finns för lediga jobb, och då dök detta upp. Och jag kunde bara inte låta bli... Tänk om??

Dagen efter fick jag ett meddelande på telefonen när jag var på jobbet att de var nyfikna på mig. Jag ringde upp. Lätt vettskrämd ska jag erkänna. Vill dom verkligen att jag ska komma på intervju? Jojomen, det jag skrivit hade gett ett bra intryck, och datum för intervju samt fystester (!!) bokades in. Information om dessa tester fick jag med en gång på mailen. Gulp!!

Intervjun gick faktiskt över förväntan, kändes kanon! Sedan testerna...

Dessa tester bestod egentligen av fyra delar.

Ett simtest där man ska simma en viss längd bröstsim samt en viss längd ryggsim, då utan att få använda armarna och livräddning av docka där man ska dyka i från ståendes på botten, hämta upp och simma in med den. Jojomen, det fick jag gjort i bra tid innan intervjudagen. Skönt.

De andra tre testerna gjordes på intervjudagen. 

Ett körtest, inget fysiskt krävande på något sätt, men en självklarhet. Inga problem. Mitt kommande problem kan vara att hitta, vilket jag var tydlig med, och fick då höra en historia om en ny tjej på ambulansen där de åkt på tvåbilslarm och hon fick köra andraambulansen tillbaka till stationen själv. Hon kom aldrig fram och när de ringde henne så hade hon ingen aning vart hon var. De fick helt enkelt åka och hämta henne efter hon beskrivit vart hon var... Det skulle kunna vara jag i framtiden.... *harkel* 

Nästa test var konditionstest. Ni hör ju redan här hur troligt det verkar att jag skulle klara det. Konditionstest.... gå på ett band. Låter inte så farligt. Men lägg till en tiokilos ryggsäck, och 2, 4 och 6 graders lutning. I en hastighet på 10.4 km/tim. Alltså, man börjar på 2 grader i 1 minut. 4 grader under nästa minut för att sedan avsluta med 6 graders lutning under 6 minuter. Japp, behöver jag säga mer? Där sket det sig. Arg, bitter, besviken, grinig, you name it, alla känslor hade jag. Jag nådde inte ända fram, dagens fakta liksom.

Sista testet var ett bärtest. Som jag först  inte tänkte göra för jag var så sur. Men eftersom jag kan benämnas som envisheten själv, så gav jag mig fan på att jag skulle göra det ändå. Bärtestet består av att man bär kettlebells, en i vardera näve, 28 kilo styck, uppför två trappor, genom en byggnad, upp för ytterligare en trappa, pausar i en minut och sedan bär ner tillbaka till starten igen. Det var detta jag egentligen trodde jag skulle köra på. Men då var jag så pissed off att jag bara gjorde det. Armarna kändes bara sisädär 10 cm längre än innan. Gott. 

Men jag klarade ju inte läget. Så var det med det. Pratade med chefen efter testerna som tyckte jag skulle hem och träna och komma och göra det igen. Bara konditionstestet då, för allt annat var ju klart! Gärna för mig!! 

Sagt och gjort, jag vart hem och tränade. Ringde sedan för ny tid för testet, då kom chefen med nedslående nyheter, de hade fått reda på att bara för att jag ingår i basåret för nyutexaminerade sjuksköterskor gick det inte att ta in mig på ambulansen för deras basårsupplägg är annorlunda mot sjukhusens... Tråkigt tyckte de för de ville gärna ha mig hos dem på ambulansen. Och vad jag tyckte ska jag inte uttrycka i ord.

Här började jag känna mig besegrad. Skit.

Men enveten som jag är gick jag till den som är högsta hönset när det kommer till basåret och ifrågasatte allt. Och vet ni vad. Det var inte alls en omöjlighet att byta. Det går visst att lösa. Alla sitter inte inne med rätt info bara... Då var det hindret ur vägen, det som verkligen kunde sätta käppar i hjulet för mig!! Man ska som sagt inte ge sig... Information kan vara felaktig, man måste ifrågasätta.

Så nytt samtal med chefen som välkomnade mig till nytt konditionstest! 

Slet som galen med kondisen fram tills dess. Bara för att bli vrålförkyld och inte nå ända fram igen. Satan.... Men de peppade mig där som bara den och ville att jag skulle komma tillbaka en tredje gång. Och som jag har travat på löpband och uppför backar fram tills sista gången testet gjordes. 

Jag har hoppats, tvivlat, surat, kämpat.... De ville uppenbarligen ha dit mig, så tro sjutton att jag gett det allt en ärlig chans för att det skulle gå vägen!! Jag ville det själv så galet mycket med, så tänkte inte svika mig själv.

Sedan kom dagen. Förra torsdagen närmare bestämt. Den 14/4. Kl 9.00. 

Nerver. Eller ja, de flyttade nog helt på vägen dit. Jag var så nervös att jag inte kunde prata ordentligt. Så. Upp på det otäcka bandet. Och igång. 2 graders lutning. Kändes ingenting. 4 graders lutning. Inget där heller. 2 minuter in på 6 graders lutning. nu börjar det kännas lite. Och efter ytterligare 2 minuter börjar det bli jobbigt. Då sätter andra andningen in. Och när det var knappa minuten kvar säger han som leder testet att med tanke på den otroliga förbättring jag visat så har jag klarat testet. 

Höll på att trilla av bandet där och då. 

Men höll i av envishet den sista stunden och klev av bandet med en stolthet över vad man kan åstadkomma med en järnvilja och ett mål. Jag tror inte någon kan fatta vad jag kände där och då. Samtidigt fick jag näven från testledaren som välkomnade mig till gänget. Helt overkligt...

En liten stund senare fick jag prova kläder, jag pratade med chefen, fick papper på rekvisition på skor, fick med mig massa info och schema för de tre första veckorna. Fick låna böcker till utbildningsdagarna. Fick det fastställt att även om jag inte har semester att ta ut då mina semesterdagar försvinner, att jag ändå får två veckor, en i augusti och en i september.  Så mycket info som gavs, jag tror inte jag kommer ihåg hälften, Men vad gör det? Jag fick jobbet!! Mitt drömjobb. Efter ytterligare ett par timmar hade jag sagt upp mig från min tjänst på avdelningen. Mycket konstig känsla. Men i det stora hela, den bästa känslan.

För vill man något, så ska man inte ge sig. Man når sitt mål, bara man själv gör allt man kan för att klara det. 

Man ska ALDRIG ge sig.

När det går sådär sakta...

Nu räknar jag ner. Lite som man gjorde i väntan på sommarlovet, eller julafton när man var liten. 

Jag har 14 pass kvar på avdelningen, varav 2 är basårsutbildning, så egentligen räknas inte dem, för de hade jag behövt gå på oavsett arbetsplats. Så 12 pass kvar. Och det går så sakta...

Jag gillar ju min avdelning, men de senaste passen har vart lite för mycket, typ, svårt att beskriva, men de har tagit musten ur mig. Jag är fullt medveten om att arbetspassen på ambulansen kan vara nog så hektiska och galet tuffa, men det är där jag verkligen vill vara, och det är annorlunda där jämfört med på avdelningen. 

Det är ju inte bara att det vart tufft på jobbet som gör att jag räknar ner, jag vill ju verkligen till ambulansen, det ska bli otroligt kul!! Och läskigt. Och spännande. Och läskigt igen. Och häftigt. Och lite mer läskigt. Och ROLIGT!! 

Lite svårt att fatta att jag, alldeles vanliga jag, ska få jobba med detta yrke. Alltså, jag? Har jag verkligen kommit dit jag haft som mål i så många år? Har jag faktiskt lyckats med att ta mig dit? Är det verkligen sant? Mitt drömyrke. Något jag innan bara kunnat fantisera om. Jag ska alltså jobba i en ambulans. Nu när jag sitter här och tänker på det, så känns det helt overkligt. Men så tittar jag på min lilla hög med papper och böcker som ska läsas in och pluggas på, på bordet som jag fick med mig senast jag var på stationen och inser att det är sant. Den högen representerar just nu flera års slit och längtan till att hitta rätt. 

Mäktigt. Har inget annat att säga om det. Mäktigt.

Grattis min lilla solstråle!!

Idag fyller Sunny och hennes syskon 6 år!! Tänk vad tiden går fort, det var ju nyss de var små!!
Grattis tjejen och hela syskonskaran!!

Det går framåt!!

Vikings utveckling har verkligen gått framåt. 

Vi skyndar ju långsamt, och även om vi gör det ser vi enorma resultat! Och den där seriösa träningen, den kan jag inte påstå att vi kör på heller. Vi leker oss mest till allting! Idag är allra första gången vi vart på bana och jobbat. Och detta för att vi hade en sadelutprovare på plats (Freeforms bomlösa sadlar, helt grymma!!). Och Viking kör på som vanligt och visar saker som man inte trodde riktigt att han var redo för.. han tar för sig och söker sig mjukt i form och jobbar som bara den, svara för sidförande och så vidare. Det enda som inte gick helt hundra fram var att man inte behövde stanna och ha fikapaus där de andra stod ;) Vi har bara vart ute i skogen innan, och även där börjar det visa sig vad han har att bjuda på! Galopp har vi nu testat, helt underbart!! Och traven är numera inte bara full fart framåt, utan nu är den reglerbar både när det kommer till tempo, steglängd och arbete i form. Han börjar få ett luftigt steg och är mer och mer säker på foten. Hela tiden händer det nya saker, nya muskler som syns och roliga påhitt från Vikings sida. Har jag sagt att denna häst har humor?? Det har han verkligen ;) Kan inte annat än att längta till stallet och Viking när jag inte är där!!

När drömmen blir verklighet

Ni vet det där projektet jag yrat om som inte gick helt enligt mina planer till en början? En detalj i det hela som det föll på.
Igår blev det klart.
Sista biten på plats.
Och det förändrar och rör runt det mesta. Mest mitt yrkesliv.
För igår gjorde jag något jag inte trodde jag skulle göra på väldigt länge.
Jag sa upp mig från mitt jobb. Med stort vemod, för jag trivs så otroligt bra där. Aldrig någonsin har jag haft så fantastiska arbetskamrater. Men papprena är underskrivna och inlämnade och den 14/5 är min sista dag på bästa avdelningen.
Känns riktigt jobbigt att ha gjort detta faktiskt.

Men.
Det är gjort av en anledning.
Något jag väntat på. Något inte trodde jag skulle våga göra riktigt än. En ren chansning med så stora förhoppningar för en bra utgång att mina nerver i princip har flyttat. Något jag jobbat efter att nå i så många år. Igår blev det jag drömt om verklighet. Sista biten föll på plats.
Jag har fått ett nytt jobb. Ett jobb jag längtar till samtidigt som jag inte förstått det hela, att det är så nu. Och lite läskigt är det. Men det kommer att bli så roligt!! Ingen är nog gladare än jag just nu!!
Att utbilda mig till sjuksköterska var verkligen rätt.  Och nu har jag fått mitt drömjobb i mitt drömyrke. Jag börjar den 16/5.
Och vad ska jag göra då?

Jo... jag ska börja jobba på AMBULANSEN!!!!!

Glädjen i att vara två om det

Lite som en uppföljning på det jag skrev igår kan man väl se följande som..

Att jobba med Viking är att jobba tillsammans med Viking. 

Han är med och får tänka till, ta beslut, tycka till och visa vad han vill. Och han visar mig respekt, jag visar honom respekt. Vi kan "diskutera" om saker och ting och hitta en gyllene medelväg som båda gillar.

Gränser finns på vad som är ok att göra, både från min och hans sida. 

Det jag framförallt är ute efter i mitt umgänge med häst överhuvudtaget nu är att hästen ska välja att vara med mig för att den vill, inte för att den är uppfostrad till att vara det. I min värld är det två helt skilda saker. Men visst de två kan kombineras, men grundtanken ska vara att hästen själv väljer att tycka att det är kul att vara med mig. 

Och det är något jag upplever att Viking vill vara. Det känns som att vi jobbar tillsammans, att vi båda tycker det är lika roligt. Det räcker att jag kliver ur bilen när jag kommer till stallet så reagerar han i hagen och tjatar genom att gnägga flera gånger ända tills jag kommer och hämtar honom. 

Och när jag kommer till hagen, då kommer har som skjuten ur en kanon för att möta mig vid grinden. Han är en väldigt social häst, har jag sagt det? ;)

Inne i stallet vill han vara med hela tiden, allt jag gör vill han vara med och hjälpa mig med. Han är nyfiken och vid varje uppgift han får försöker han klura ut hur han ska lösa det på bästa sätt. 

En sak som att sadla innebär numera inget annat än spetsade öron och förväntan. Spänna sadelgjorden är han inte brydd om. Skillnad mot de få gånger i början som jag la på ett par av våra vanliga sadlar för utprovning (dressyrsadel med bom), då han tydligt visade med öron, spänt ansikte som helst skulle vilja tagit en tugga av mig och en kropp som var spänd som en fiolsträng när sadelgjorden skulle spännas. Han fick välja i detta läget och han valde något annat än en vanlig sadel, och nu älskar han att bli sadlad!! Visst är det en fårskinnssadel vi har nu, men det är likväl en gjord som ska spännas och så vidare. Men när den kommer fram är det kul på gång!! 

Och träns. Började med vanligt sådant med bett. Han ville mest spotta ut det. Inte ville han ha in det i munnen. Nej. Det var till att tråckla in det. Så tog helt enkelt på hackamoret istället. Inte vet jag om han någon gång blivit riden med ett sådant innan, men tänkte att vill han inte ha bettet så slipper han. Jag har inget behov av att han måste ha nåt i munnen när vi rider så varför liksom? Så allra första gången jag red honom gjorde jag det barbacka (fårskinnssadeln kom först senare) och bettlöst. Det var vingligt, men vi älskade det bägge två och vi kör på detta fortfarande!

Det finns många saker som gör att jag tror starkt på att han gärna vill vara med mig så som att följa mig lös, ständigt ha koll på mig och leta efter mig. En sak visade han idag, rätt tydligt tycker jag. Efter vår ridtur fick de gå ut i en annan hage, den de står i nu växer det inget gräs, så det är dags att vänja in dem på det nu. I nya hagen finns det ganska mycket grässtubb att äta. Och vad de gillade det! Vi stod länge utanför hagen och bara tittade på våra fina hästar, och tanken slog mig då var att det var ett läge många hästar inte skulle bry sig om att människan kom in i hagen igen och lockade, för gräset lockar ju massor! Så jag testade. Viking stod längst bort. Ropade "Viking, kom!" en gång. Och den älskade hästen sluta med en gång att äta, tvärvänder på klacken och kommer sättandes mot mig och hopp och galopp, samtidigt som han tjuter, tvärstannar framför mig och vill prata och se vad nästa grej blir. Följer mig sedan runt en stund i hagen med lite olika hoppsa-lekar och struntar fullständigt att äta gräs. Han bara är där och då, med mig. 

Vet inte om jag behöver säga hur glad jag är för denna hästen?? Han är min bästa vän, och jag tror med hela mitt hjärta att han tycker samma tillbaka. Bästa hästen, bästa vännen!!

Funderar...

Jag har väl ändrat mig massor antar jag. 

På hästfronten alltså. 

Det är så mycket som får mig att tänka till en, två, tre gånger... Om mycket.

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara svårt att förklara och kommer med all säkerhet svida i mångas ögon, en hel del. Men detta är mina åsikter, jag har ändrat min syn massor. Men samtidigt vill jag säga att jag inte drar alla över en kam. Det finns bra och dåligt i allt. Och ögonblick kan luras. Som på bilder. 

Förr var det mycket av det vanliga jag premierade som bra på till exempel en bild, en häst med flashiga gångarter, ett riktigt högt språng över ett hinder, en snabb sväng på en omhoppning, en häftig bild där en häst stegrar och ryttaren sitter som guten... Och ja, de bilderna kan fortfarande imponera på mig. Om alla detaljer är på plats. På rätt plats. När jag pratar detaljer, då menar jag detaljer. Och helheten. Är allt på plats? Är det harmoni? Är hästen lycklig i stunden? Eller är det bara för att människan vill vara där just då? Vill hästen detta? Det är så många gånger man ser en ryttare som styr runt sin häst mot ett mål, där hästen ser enbart olycklig ut av olika anledningar. Ett starkt bett eller två som tar stenhårt i dess mun, sporrar som trycks in i sidorna, ett högt hinder som övervinns trots att ryttaren tappat balansen, är hästen lycklig i detta? Det finns väl de som är stenhårda i detta och säger, klart de är, annars hade hästen inte gjort detta för sin ryttare. Säkert. Det finns väl de med som fixar detta. Men framförallt är hästar snälla. De ställer upp för sin ryttare. I vått och torrt. Det är när de inte orkar längre av någon anledning som de stoppar på hinder eller inte vill göra den där travökningen. 

Ganska nyligen såg jag en sida på facebook där de hade en bild på en häst i en omhoppninssväng som jag antar har tyckts som bra. Det jag såg var en häst som blev runtdragen i en onaturligt snäv sväng för hästens ben, med bettet nästan draget genom munnen på hästen samtidigt som hästen bara såg stressad ut. Men den gör sitt jobb, för ryttaren ber om det. En annan bild på samma sida visar en dressyrryttare som sitter i en sadel som ligger fram på bogarna på hästen, ryttaren sitter i en bromsande position samtidigt som sporrarna trycks in i sidorna och tygeltagen egentligen kunde ha stoppat vilken häst som helst. Ì detta gör hästen en travökning, en ganska tvådelad sådan, då ryttaren sitter och tynger (nöter) rakt mer i mitten av ryggen så den inte kan höja den. Hoppa högt var på en bild med, cool i och för sig att se var gränserna går, men... bilden var från landningen, där hästen blev dragen i munnen och hade en ryttare som landade i obalans. Ögonvitorna tog över ögonen på den hästen. Vad är det som inbjuder den till att hoppa högt nästa gång när den visar sånt obehag i en sådan landning? För att den är snäll och besitter en skicklighet inom grenen. 

Många (inte alla) av dessa hästar ser som svåra i dagligt tal, vilket jag köper, för utan denna järnridå så hade de inte grejat mycket av vad de utsätts för (återigen, inte alla, långt ifrån, många hästar tas mjukt och med känsla, men som sagt, det finns de som inte tas på det sättet..). 

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, jag kan inte ändra andras syn, utan detta är väl mest funderingar på vad jag tänker på nu, gentemot hur jag såg på saker förr. Framförallt har följande fråga dykt upp hos mig; Har någon frågat vad hästen vill?? Och respekterar vi dess svar??

Tack för allt, finaste Pontus

I lördagskväll var det dags för vår finaste vän att lämna oss :'( Bästa Pontus, drygt 12år gammal, fick somna in lugnt och stilla efter att åldern och artrosen tagit ut sin rätt. Han har länge stått på smärtlindring, och det har fungerat väldigt bra, men den sista tiden har det blivit sämre och sista veckan hjälpte det inte längre. 

Det gick så fort mot slutet, och hur man än tänkt på att detta närmar sig blev det chockartat när det behövde gå så fort som det blev tvunget att göra. 

Men det viktiga i det hela var ändå att inte Pontus skulle må dåligt, de egna känslorna får stå tillbaka då. 

Pontus är nu oerhört saknad, fina hund, så mycket du gett oss alla under de år vi fått ha äran att ha dig i våra liv. Underbara vännen, så tomt det är nu :( Tack för att du valde oss och tack för allt, älskade Pontus.

Du fattas oss killen 💗

Sov gott nu vår fina vän, du kommer för alltid finnas med oss i våra hjärtan 💗💗

Bästa Pontus

Sov I Ro

Glad påsk!!

Inte mycket utöver det vanliga händer här, så har lite, väldigt lite att skriva här...
Men men!
Sommartiden är kommen, påsken har avverkats under helgen och känslan av att våren är nära har infunnit sig!! Lite småröj i trädgården igår, ville luntat, men det gick sådär efter regnet dagen innan...
Hästarna är igång och vi är ofta ute lite längre turer nu, så härligt!! Kul att se hur de musklar sig med, tänk var det kan sluta :)
Tränar på i jakt på mitt mål, har till mitten av april på mig och jag ska, SKA klara det. Det kommer förändra mycket.
Annars kör jag på som vanligt på jobbet, står inför ett par veckor som är helt brutala schemamässigt. Urk...
Hönepönorna har blivit fler, vi har hämtat hem 2 Isbarflickor som ska bo här nu, så söta!!
Ungefär såhär lunkar det på nu, som sagt, inte mycket utöver det vanliga.

Så med detta önskar jag alla en glad påsk lite såhär i efterskott!!