tisdag 17 januari 2017

När man inte ger sig ser man resultat.

För ett år sedan hade jag ohyggligt dålig kondition. På löpbandet gick jag nästan bara, och nån gång då och då slog jag till med att jogga, och då orkade jag nån minut, max två. 
Men i och med att jag fick fystestet att ta sikte på så satte jag igång och träna upp konditionen. Kom upp såpass  kondis att jag klarade testet och har väl därefter hållit den nivån, inte mer, inte mindre. Och nej, nån hög nivå, det var det inte. 
Nåt större intresse för att träna har jag aldrig haft, och mottot när det kommer till att jogga har vart att man springer bara om man blir jagad av något. Styrkan skaffade jag mig i stallet, uthållig i långsamt tempo är jag, och detta får jag tacka allt stalljobb för.
Men sedan försvann Viking. Vad händer då? Inte mycket...
Då började jag känna att det inte funkade. Började fundera på att jag måste ta tag i sakerna... så i december bestämde jag mig för att det var tvunget att göra något. Samtidigt så började jag och ett par jobbarkompisar peppa varandra till bättre hälsa. Att de ligger milslång väg framför mig får väl jag vända till att det ska tagga mig mer. 
Hur som helst, promenader med korta inslag av jogg, lån av grannens hud och så vidare, påbörjade jag det som jag tycker är så satans tråkigt... träning... Och så fick jag vinterkräksjuka. Den tog verkligen all kraft ur mig länge... 
Men efter den var utrensad så började jag igen. Samma runda, samma upplägg. Så har jag hållit på de senaste veckorna. Lite uppehåll de dagarna jag jobbat i veckan. Och i fredags var det dags igen, började som vanligt att promenera och sprang sedan där jag brukade. Och jag orkade hålla ut mycket längre än innan! Blev så glad! I helgen har jag vilat, nattjobb, och igår var jag så trött att jag inte orkade ge mig ut, utan det blev en stund på träningscykeln. Alltid något. 
Idag var tanken samma som i fredags, men vädret har bjudit på halka och snö, så nej... Så löpbandet fick dammas av. 
Hade inga större förväntningar. Ni kommer ihåg vad jag skrev först? orkade jogga i 1-2 minuter. Började med att värma upp med 5 min gång, sedan testade jag att jogga, utan några större förhoppningar. Tänkte väl mest att jag håller väl ut så länge jag kan, så för vi se... Hade fem minuter som minimum i alla fall. 25 (!!) minuter senare gick jag över till att gå igen som nedvarvning, hade ju försovit mig imorse och var tvungen att åka till obligatorisk dag på basåret... Men fattar ni!! Jag joggade i 25 minuter!! Från att för ett år sedan klara ett par minuter till 25!! 
Ja, jag var trött i kroppen idag efter de 25 minutrarna, men hade jag inte vart under tidspress hade jag nog fasen orkat en stund till!! Helt sjukt vilket resultat men kan nå, bara genom att bestämma sig!! 
Med detta i bakhuvudet känner jag mig mer motiverad att träna än någonsin!! 
Och det kan hända att jag har satt upp ett mål... en galen utmaning... nåt jag inte avslöjar än förrän jag är helt säker... oavsett tänker jag sträva mot det!! 
Och är det något jag är så är det att jag är enveten!!


onsdag 11 januari 2017

Äntligen flyttat


Det låter inte så allvarligt som det låter, jag har bara bytt station på jobbet ;)
Från i måndags är Citystationen min station, och efter två pass känns det riktigt bra. Nu är det dygnsbil, k'r numera skift, vi jobbar från åtta till åtta, antingen dag eller natt. På Östra var det bara dagbilar, 9-23 eller 10-23, funkar för många, men de tiderna var inte min melodi alls. Trivs mycket bättre med dessa nya tiderna!
Så inatt var mitt första nattpass på hur länge som helst. Vi hade att göra, men det var ändå en lugn natt. Kom hem i tid och allt! Ledig ett åar dagar nu sedan blir det fredag och lördagnatt. Något säger mig att vi kommer att ha lite mer att göra då ;) Så nu satsar jag på att hålla dygnet fortsatt vänt fram till helgen, så tänker allt sitta uppe och sova länge imorgon :) Blir bra :)




måndag 2 januari 2017

Då var det dags igen...


Jag ger mig tydligen aldrig. 
Något jag inte skulle göra på väldigt länge var att plugga igen. Vad ska jag göra i vår? Plugga... ;)

Nu är det inte något på heltid, utan en kurs egentligen bara (kanske två, inte fått svar på den andra än), på 7.5 poäng, halvtidsstudie. Det är en kurs som ingår i vidareutbildningen till ambulanssjuksköterska, och när jag väl läser den kan jag ju då tillgodoräkna mig denna kursen, underlättar då.
Kursen jag ska läsa heter Akutmedicin, och det sägs att det ska vara en bra kurs. Så det låter lovande! Så nu vet jag vad jag ska syssla med på mina lediga stunder de närmaste 12 veckorna ;) För jag kommer att köra på som vanligt på jobbet, 100% där. Och kommer jag in på den andra kursen blir det ytterligare 12 veckor. Det ska nog gå väl. Så gör ju de flesta. Så, ja, nu kör vi!! 


söndag 1 januari 2017

Nytt år, nya påhitt

Ok, första dagen på 2017 är snart över och redan idag har jag jag fått gjort lite mer än vad jag fått gjort det senaste här hemma ;) 
Fick ett infall i att se till att avsluta de där projekten jag påbörjat, alltså ha det lite som det där nyårslöftet som alltid brukar gå åt skogen ;)
Så gick helt enkelt ut till förrådet i ladan och insåg att det såg ut som att herrejössesexplosionen inträffat där... egentligen var tanken att plocka fram de där projekten, de som jag påbörjat för en fem-sex år sedan. Lite olika saker jag hade tänkt att måla om. Men kunde liksom inte komma åt dem! Så började röja helt enkelt. Var inte svårare än att det behövdes flyttas om en massa, och voala, en massa plats uppbringades, och en massa jag inte trodde jag hade kom fram... De där sakerna som ska målas kom fram, och de kan bli riktigt fina. Måste skaffa lite färg. 
Nästa steg när det kommer till förrådet är att rensa bland det jag satt in där på plats. Långt ifrån allt ska vara kvar. Lite sälja, lite skänka och lite slänga. Inser också att jag har sjukt mycket jul- och påskpynt. Behövs det? Nej, tänker spara det jag har en mer sentimental anknytning till. Ja, så får det bli. Fick iväg ett helt gäng av mina gamla hästböcker idag med. En hel jätteback la jag ut som bortskänkes, fem min senare var de tagna, hämtas imorgon, så skönt!
Inser faktiskt redan nu att mina planer på att slutföra det jag påbörjat redan har fått lite sprickor i hörnen ;) Har ju redan seglat iväg och gjort annat... Men ok, får skylla det på att jag inte kom åt det jag tänkt och att jag inte har färg hemma :)

Några böcker lättare :)

lördag 31 december 2016

Redan slut?!

2016 är till ända. Några få timmar återstår. 
Och hur fort har det inte gått? Tycker detta året har rusat fram. 
Funderade förut idag på vad som egentligen hänt under detta året. Det är en hel del. 


Året började väl i ganska maklig takt, jobbade på där jag fick min första anställning, på avdelning 350. Fick ett infall och sökte jobbet jag längtat efter fastän jag inte tänkt att göra det riktigt än, planen var att vänta lite, skaffa mig mer erfarenhet och bli lite mer varm i kläderna. Men chansade, skickade och dagen efter blev jag uppringd för en intervju. Kämpade på inför fystester samtidigt som jag höll allt hemligt för de flesta utom de allra närmaste. Trodde ju inte riktigt själv på detta, för bra för att vara sant.  
Mamma och pappa flyttade från huset jag växt upp i, till en lägenhet inne i byn. Omställning! 

Samtidigt under våren så kom jag igång med Viking mer och mer, våra band stärktes ännu mer och han utvecklades i ridningen och stärkte sitt självförtroende något så enormt. 
Hemmavid var det bygget med garaget som började gå in i sluttampen, i alla fall på utsidan. 
Våren kom och äntligen, jag fick svar på att jag får mitt drömjobb!! Att få jobba i ambulansen. Lilla jag i den gula bilen i de gröna kläderna, så grym känsla! har längtat till jobbet inför varje pass sedan dess. Började med introduktionsutbildning, läskigt men spännande! 
Fisnaste Pontus började visa att nu är ålderdomen ikapp, och i april fick han somna in med oss bredvid sig.

Våren började övergå till sommar, dags för att ge sig ut på riktigt, alltså ingen mer bredvidgång på jobbet, utan nu var det dags för det egna ansvaret tillsammans med kollegan. Behöver jag säga att jag höll på att skita på mig när vi fick den första utlarmningen? Haha nerverna var på topp ;)
Viking började toppa formen, han började bli stadig i de mål jag satt upp, att kunna hitta en balanserad form och även ta lite galopper. Sån känsla!! Banden blev starkare för varje dag som gick och vi hamnade i ett läge där det räckte att vi tänkte något, då gjorde den andre det.


Under sommaren jobbade jag på, synd att säga att jag blev varm i kläderna, men för varje pass, lite mer erfarenhet. Hemma kämpade vi på med garaget och nu står det helt klart utvändigt. 
Mot slutet av sommaren fick hästarna lite sommarvila i samband med vaccinationen, Viking var egentligen före i planeringen, så ville inte stressa något. Vi tog det lugnt. Jobbade, min placering på Öjersjö station var till ända och efter två veckors semester fortsatte jag köra från Östra, nu bara dagbil. 
Beata blev dålig, oklar anledning, inget kunde hittas, men hon kräktes och mådde kasst. Det vände. Blev bättre. Men oron kvarstod. Kinkade med maten, vi hittade inte mycket hon ville ha. Men det lättade lite det med.

Viking gjorde en vilt i hagen och blev väldigt påverkad av denna, så han var inte heller ok. Det visade sig att det handlade om nervkläm i nacken, och under hösten blev det vila och lugna promenader, han repade sig sakta men säkert. Blev bättre och bättre! Jag satt upp och skrittade en kvart i början av oktober, fantastisk känsla! Kändes så mycket bättre, men kände ändå att det sista lilla fattades så valde att fortsätta med promenader ett tag till. 
Nya projekt startas hemma, litet förråd byggs där det gamla stod, det som revs året innan, var i så dåligt skick. 

Jag gick in på min första basårsplacering, 4 veckor på MAVA. Inga höjdarveckor minsann... men skulle göras. 
Under tiden blir Beata dålig igen och nu är det fortfarande ingen som kan komma på orsaken. Hon gick på halvfart och vi kunde bara hålla tummarna för att hon skulle repa sig. Fick ge det lite tid.


I november blev Viking sjuk och efter en tung vecka blev han återigen akut dålig och fick då lämna oss, min vän som lämnade mig i så stor sorg och saknad. 
Jobbet fick ta min tid. Tankarna måste vara upptagna med något. 


Julen närmar sig och återigen blir Beata dålig... men nu hittar vi vad det är! Trots alla prover som inte visat något, så inser vi nu att det är torrfodret hon inte tål. Inte någon sort. Då kraschar hennes mage. Kampen för att hitta vad hon vill äta är igång. Den mest kräsna katt är hon. Testat allt efter alla konstens regler! Nu lever hon på tonfisk och grillad kyckling. Men hon mår bättre än på länge. Det är underbart att se henne nu!! 
Julen kommer, jag jobbar, vill detta, gillar jobba men gillar inte att fira jul så perfekt för mig. Får dock med mig en magsjuka hem från en patient som var riktigt kräksjuk. Så kan det gå. Så sista veckan har jag mest hämtat mig efter det. För övrigt har en liten säkerhet infunnit sig på jobbet, jag har väldigt långt kvar innan jag är helt trygg i yrket precis som alla andra som jobbar i ambulans, om man någonsin kan bli det. Vi möter så mycket. Men att få möjligheten att påverka någon annans liv, det är ofattbart fantastiskt. 

På juldagen, dagen innan jag fick hålla mig hemma för magsjuka, hade vi just en sådan körning, den sista för dagen, där våra insatser tillsammans gjorde en så stor skillnad i en familjs liv att det enda jag kan säga om mitt val är att det är rätt. Ett litet barn, inte ens ett halvår gammalt, hade hjärtstopp. Livlös. Andas inte. Föräldrarna kämpar för livet och gör ett helt suveränt jobb när vi, tre bilar, 6 ambulansmänniskor rusar in, tar över. Kämpar med honom. Idag lever det lilla barnet. Barnet mår bra. DET är en känsla som inte går att sätta ord på.

Och idag är det nyårsafton. Livets kontraster liksom. Igår målade vi förrådet utvändigt. Så nån vidare vinter har vi inte! Året som har gått har kretsat runt jobb, häst och katt till största delen. 
Och vad som händer härnäst, ja det får år 2017 utvisa!!

Gott nytt år till er alla!!


torsdag 29 december 2016

En vardag

Nu när ytterligare tid har gått sedan min Viking fick gå vidare så börjar jag hitta en vardag som jag börjar känna mig lite hemma i.
Och hur framtiden ser ut har jag funderat hur mycket som helst på och i dagarna har jag nog börjat komma fram till hur jag tänker och hur jag nog vill göra framåt.

Jag har ännu inte hittat tillbaka till stallet dock, jag vet inte när, eller rent av om jag gör det igen. Tänkt massor på detta nu, vänt det ut och in, jag drömmer till och med om det, och vet faktiskt inte om jag kommer att hålla igång med hästarna mer, eller om jag ska lägga det på hyllan, i alla fall så länge. Känslorna och tankarna går åt det hållet nu. Kommer att hälsa på i stallet och mysa med hästarna när jag är redo så får jag känna på det efter hand. Hittills har det tagit mer energi än att ha gett energi att vara på besök i stallet. Vi får väl se. Har i alla fall bestämt mig för att sälja av nästan alla mina grejer, behåller lite av mina ridkläder, ett par schabrak och min barbackapadd. Resten åker, har redan börjat sälja lite. Även på Facebook har jag rensat. Jag har vart medlem eller gillat väldigt många sidor med hästrelaterat innehåll så hur mycket häst som helst har alltid vart den största delen av mitt nyhetsflöde där. Nu har jag tagit bort de flesta från flödet, jag har behållit några få, mest försäljningssidor för att kunna få sålt mina grejer.
Så som sagt, kan detta vara så att min trettioåriga tid av hästeri vara till ända? Kanske. Kanske rider jag nån gång sporadiskt, hälsar på i stallet emellanåt, men aktivt? Nej, stor chans att det lutar åt nej på det. 

Detta har inneburit lite av en identitetskris för mig... Som sagt, de senaste 30 åren har jag hållit på med häst, många utav dessa åren har jag gjort det dagligen. Har jag inte haft egna hästar har jag vart fodervärd, medryttare, skötare eller väldigt involverad i ridskolan. Jag har alltid haft en dragelse till hästarna på ett sådant sätt att jag velat vara involverad i allt runt dem, vara engagerad och få vara en del av häst. Alltid haft planer, alltid velat ännu mer. Det året jag gav bort Jason, det är snart 7 år sedan, trodde jag att jag skulle lägga allt på hyllan. Men jag var inte klar då. Det tog inte många veckor innan jag var igång igen. Jag kunde inte då släppa min livsstil. 
För att hålla på med häst är en livsstil. Ett sätt att leva. 

Nu längtar jag efter något annat. En annan typ av livsstil. Inte så mycket mer annorlunda än den livsstilen jag har nu, mer än att jag inte har så mycket häst i den som innan. 
Jag vill inte släppa helt, jag vill fortfarande finnas där för Gunilla och hästarna, när hon behöver stöttning och uppbackning. Jag tycker fortfarande om Minerva, Svennis och Filur. Jag tycker fortfarande om hästar. Men jag vill inte hålla på med häst i den utsträckningen som jag gjort innan. Kanske rida nån gång då och då. Klappa och gosa lite. Nån promenad då och då. 
Och vem vet, någon gång i framtiden kanske det blir egen häst igen. Inte nu, inte på väldigt länge. Just nu är det ett alldeles för stort sår som ska få läka ifred. 

Mycket annat känner jag ska få ta min tid nu. Jag har börjat tänka mer på mig själv, min kropp och hälsa, jag har börjat med ordentliga promenader nästan dagligen (bortsett från perioder med influensa och en enveten magsjuka), och lånar grannens hund för att få mer motivation till detta. Jag längtar efter att få komma igång med huset, jag vill fixa, jag vill renovera. Jag vill fixa trädgården och hålla den fin, jag älskar när den är i ordning, och att pilla där är som balsam för själen. Tiden med kattgos är fantastisk, Beata har haft en period av att inte må bra, men vi har börjat hitta en stabil linje med henne nu och att bara få umgås med mina tre hjärtan är underbart. Jag vill lägga energi på jobbet, jag har det bästa jobbet jag någonsin kunnat få, jag älskar det och jobbar mer än gärna. Det är roligt att åka till jobbet inför varje pass, jag längtar dit. Jag har anmält mig till ett par utbildningar på högskolan i Borås i vår, vet ej om jag kommit med på dessa än då jag skickat en sen anmälan, håller tummarna. Vill lägga energi på att lära mig mer. Jag vill kunna mer. Jag vill så småningom läsa hela vidareutbildningen, dessa är en del av dem, och då har jag dem att tillgodoräkna mig. Det är guld. 

Jag är nog lite annorlunda som människa nu efter vad som hänt. Det känns så. Viking var min vän. Ingen kan ersätta honom. Vi hade ett band som har vart svårt att acceptera att det har fått klippas. Det tog musten ur mig. Självklart kan jag hitta en annan individ som jag kan knyta lika starka band till, speciella band utifrån den individen, men jag vill inte leta efter det nu eller i den närmaste framtiden. Och jag tror faktiskt att jag för en bra tid framöver är nöjd med det beslutet. Jag tror att jag börjar landa. Jag tror att jag har bestämt mig. 

Framtiden får utvisa hur mycket häst som den kommer att innehålla. Jag saknar min älskade Viking så otroligt men vill inte vara utan en sekund av den tid vi hade tillsammans. Inte heller den tiden jag haft med alla andra hästar jag haft nära, de har allihop vart med och lärt mig vem jag är, format mig till den jag är, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag älskar hästarna för detta. Jag vill inte vara utan detta för en sekund. Men nu är jag nog redo för att gå vidare, fortfarande med häst i min vardag, men inte i den utsträckningen som innan och så får vi se i framtiden när och om jag är åter i en livsstil med häst. 


lördag 10 december 2016

Min vän är borta...

Idag för fyra veckor sedan lämnade Viking mig. 
Han lämnade mig i en så stor sorg, så stor saknad att jag inte riktigt hittar tillbaka till mig själv. Hittar inte mig själv igen. Jag saknar min vän så det gör ont.

Det hala började egentligen nog redan på måndagen. Tidigt på morgonen. Eller egentligen någon gång under natten, när kan vi bara sia om. För tidigt på morgonen, klockan var 07, skulle vi ta in hästarna för en härlig morgonpromenad. Så blev det inte. 
Möttes av en Viking som i vanlig ordning gnäggade när jag kom, men när vi gick in kändes något väldigt konstigt. han kändes så trött. Mer än så kunde jag inte säga på den korta vägen från hagen till stallet. Men när vi kom in, ja då var det tydligt att något inte var rätt. Han åt inte. En Viking som inte äter mår inte bra. Han rörde inte nåt av det som var framlagt. Stod och hängde med huvudet med mulen i backen. Lyssnade på hans mage, lite ljud kom därifrån, men alldeles för lite. Tempade, 39.9... Inga tydliga koliktecken alls egentligen, men med tanke på hur tyst magen var tog jag ut honom med en gång och gick en kort bit samtidigt som jag ringde veterinären. Vi hade tur, hon hade inga andra patienter innan oss och kunde åka mot oss så fort de stämt av morgonen på stationen. Så veterinären var fort på plats. Dock under tiden vi väntade så blev han sämre, han orkade inte stå på benen utan rasade ihop i en hög. Ett väldigt skräckfyllt ögonblick... och väldigt hjärtskärande att se, man ville bara fånga honom och hjälpa honom att stå upp. Inget vi kunde göra just där och då, utan han fick ligga ner en liten stund, hämta lite krafter, sen fick vi honom på benen igen. Skönt! Men fortfarande väldigt tagen. Veterinären undersökte honom, kunde inte riktigt sätta fingret på vad som var grundfelet. om det var magen som orsakade feber och problemen, eller febern som orsakat känningarna i magen. Och orsak? ingen aning. Han behandlades för sin mage, och för sin feber. 
Lite bättre blev han. Veterinären väntade kvar så länge hon kunde. När hon åkte var inte magen igång än, men han var rätt så pigg, hade kissat, fes bra, ordinerades korta regelbundna promenader och små små portioner med mat. Så gjorde vi. Gick, vilade, lite att äta. Så höll vi på. Hade telefonkontakt med veterinären hela dagen. På eftermiddagen kom magen igång, och febern gick ner. Det verkade ge med sig. Det som var lite konstigt var de mängderna han kissade. Dialog med veterinären om det med. Men efter att ha stämt av ca 10 gånger till under kvällen med veterinären så åkte jag hem från stallet vid 23 på kvällen... 

De dagar som följde så hände det inte så mycket, Viking började repa sig, trött, men inte för trött, han svettades en hel del de första dagarna, men febern jobbade i kroppen på honom ännu, även om den inte var särskilt hög. Han hostade lite med, så vi trodde att allt egentligen handlade om en rejäl förkylning. Han blev piggare och piggare, repade sig bra. 

Till på lördag kväll. Tog in för kvällen då de fick stå inne tills vi kände att han var bra nog för att gå ute nattetid igen. Men nåt var fel. Magen verkade funka, han bajsade och fes, men kanske lite tyst ändå när man lyssnade. Det kändes inte rätt. Ringde veterinären. Strax därefter började han svettas igen. Blev lite trött, men inte mer än så. Ingen feber. Ut och gå en liten stund. Lite vila emellan. Magen tystare. Ut igen. Sen kom vi inte längre. Han blev kvar på volten. Han orkade inte in igen. Allt gick så snabbt. Han orkade inte in från volten. Veterinären kunde inte göra något. En kort undersökning ute på plats kunde väl mest konstatera att magen stängt ner. Han svarade inte på någon behandling. Sen stod han inte upp länge till... Han orkade inte mer...
Han fick somna in där, ute på volten. 


Min bästa vän. Min Viking. Hästen som jag har kommit till att stå så nära, fått sådana band med som jag inte trodde var möjliga att få med en häst. Viking som skulle bli minst 30 år och få stolt gå vid min sida, eller snarare, jag skulle få gå stolt vid hans sida tills den dagen långt bort i fjärran... inte nu. 
Inte min Viking som älskade livet. Som älskade allt vi hittade på. Som växt så i sig själv att han var den stoltaste och gladaste hästen jag träffat. Hästen som kommit att bli min närmaste vän man kan få. 
Det gör så ont. Så sjukt ont. Det är så overkligt. 


Jag vet inte när eller om jag hämtar mig riktigt från det här. Viking har lämnat ett så stort tomrum. Jag har vart i stallet ett par gånger under dessa fyra veckor. Jag orkar inte. Det är som ett blödande sår ännu, som inte vill läka. Han är med mig, men ändå inte, det är så tomt. Jag vet inte nu om jag vill fortsätta med häst. Jag får vara hur mycket jag vill med Minerva, Svennis och Filur, jag får rida Minerva hur mycket jag vill. Det är jag tacksam för. Det är inte det. Kankse behöver jag bara få läka ett tag innan jag kan hitta tillbaka? Min vän, min Viking är inte där. Han var en av mina allra bästa vänner. Det jag tänkte, det gjorde han. Jag är tacksam för att jag fått vara en del av hans liv, jag lovade honom när han kom att vi aldrig skulle skiljas åt, Att han aldrig skulle behöva flytta igen. Han var hemma. Och så kan man väl ändå säga att det blev. Jag höll mitt löfte gentemot honom, men det var meningen att vi skulle hålla ihop i många år till. Jag är tacksam för det han lärt mig, jag är tacksam för att ha fått ha honom vid min sida, även om det var en kort tid. Han kommer för alltid stå mig nära, han finns med mig trots att han lämnat mig fysiskt. Han var underbar, min finaste vän...


Sov gott nu älskade vän, du är för alltid saknad

lördag 22 oktober 2016

Höst!

Tänk vad tiden går fort... nog kan man säga att större delen av hösten har gått? Idag kändes det som att vintern inte är långt bort, i alla fall inte temperaturmässigt. Det var bara 3 grader när jag åkte från stallet nu på förmiddagen. Dessutom en massa regn. Inte konstigt att jag frös om tårna... Dags att investera i ett par bättre skor. Eller åtminstone leta fram ett par hela som inte tar in vatten ;) Så jäkla tråkigt med skor bara... Men men, bara att bita i det sura! Kan nog till och med säga att jag ska leta fram nån mössa. Inte värt att frysa. Och när jag gör det, då är det kallt. 
Inte mycket blev gjort med hästarna heller, de fick komma in och torka till lite, de fick vila annars. Vi är inte särskilt igång ändå, Viking repar sig sakta efter att han gick omkull i hagen tidigare i höst, ingen stress för vår del ändå, det får ta den tiden det tar. Huvudsaken är att han blir helt bra. Ett, vad de tror, nervkläm i nacken som blev resultaten av den djupdykningen... skador i sig hittades inte, så med lite veterinär och equiterapeut i samarbete så är vi på väg åt rätt håll. Men som sagt, vi promenerar. Och leker med trickträning och så, och han älskar det! Är det något han tycker om är det ju att lära sig nya saker! På kommando kan han prata, skrapa med framhovarna, lyft av framben högt och hålla kvar, början på spansk skritt, snurra, backa, flytta sig helt åt sidan med en bom mellan fram och bakben, buga, yoga, smyga, stå still och lite till. Allt är inte helt befäst än, men det kommer! Att leka löst är en höjdare med, följa mig i den farten jag väljer, att stanna, att komma på inkallning, att få springa runt mig på volt, ja, det är nog nåt av det roligaste han vet, det riktigt glittrar om honom när vi pysslar med detta! För är det något han gillar så är det att tänka. Att få en uppgift att klura på, att få lura ut vad det är jag vill, hur han ska tänka och vad som blir rätt för att få den där efterlängtade belöningen är nåt han älskar. Och jag gör det med. För det finns nog inget som är roligare än att få en så stark relation med en häst som man får när man gör sånt här, när hästen får vara med och bestämma, där man ser att hästen i princip står och studsar för att få komma till en och få börja leka. För det är vad det blir av det. En lek som båda är med på. På köpet får man en så otroligt trevlig individ som i detta blir väldigt väluppfostrad, som väntar och lyssnar på kommandon, hela tillvaron blir tryggare och hästen, den får växa som individ. 
Ett exempel på det är att Viking har från första början vart ganska stökig att släppa ut i hagen. Eller ja, stökig är väl fel ord, han har vart väldigt hastig, när man öppnar grinden och låter honom gå in så har han tidigare kastat sig ut i hagen, nästan på en själv, för att sedan snabbt svänga runt. Han har aldrig gjort antydan till att slita sig, men det ha gått fort in genom grinden och snabbt runt. Om det har berott på rädsla för eltråden, eller om nåt annat hänt innan vet jag inte, men att säga till honom att lugna sig i det läget har nästan gjort honom mer stressad. Vändningen kom för inte alls längesedan när vi började få kläm på smyga. Detta kunde jag även använda mig av vid utsläpp, och han fick genom detta kommando smyga genom grindöppningen. Efter några gånger med smygande när vi släppte ut så finns stressen över att gå genom grindöppningen inte kvar. Han går lugnt, på hängande grimskaft hela vägen genom och vänder sakta runt när jag ska stänga grinden efter oss. Så underbart! Det enda jag ångrar med detta är att jag inte fattade att jag kunde använda mig och trickträning och markdressyr även i detta momentet. Då hade det släppt så  mycket tidigare! Men sent ska man vakna ibland ;) Huvudsaken är ändå att vi nu hittat rätt, och då på ett sätt som inte innebär något muttrande från varken mig eller honom! Han fick bryta sitt invanda beteende genom att få en uppgift, något att tänka på, ett röstkommando, något han fick lösa, för att sedan få beröm för det. Och återigen, han älskar det! Och det gör det så roligt!! Min fine kille!!

Måste visa vårt nya bettlösa träns, ett sidepull, ska justeras lite i tillpassningen, men tycker det är så fint!!

måndag 12 september 2016

Den blåa presenningen...

När Viking kom till oss för strax över ett år sedan var han inte den hästen som självmant valde att bara sådär promenera över en presenning. Första gången krävdes lite lock och övertalning och visande att det inte är farligt att sätta hovarna på en sån där blå prasslig sak. Men han gjorde det, och vi tränade på det kanske tre fyra gånger. Sedan föll detta moment i glömska.
Tills idag. 
Igår hade vi fram den stora presenningen för vi drog gammal halm på den, och den låg kvar på volten idag, helt utvecklad, och den är stor. Så vi tänkte att det kunde vara dags att kika på den igen med hästarna så vi tog vägen om volten på väg ut på vår promenad. 
En stor blå presenning som täcker större delen av volten borde verka skrämmande på hästar eller? Nänä. Inte på våra. Viking gick först, och när han såg den ökade han farten och jag fick kliva på för att hänga med. Han spetsade öronen och klev runt på presenningen som han aldrig gjort annat. Att trava över den var en baggis, han tyckte det var tokkul!! 
Han har blivit så självsäker, han har verkligen vuxit detta året. Han är helt enkelt otrolig!! Världens bästa vän, bästa hästen!!

Kolla matte, vilken rolig presenning!!

Men vänta lite nu, tar du kort?? Kan jag få prova göra det med?? Snälla?? Ge mig telefonen så får jag testa!!

Dom finaste vännerna!!

lördag 10 september 2016

På sluttampen

På tisdag kör det igång igen, semestern är slut och det är dags att jobba igen! 
Börjar med dag med basårsutbildning, ingen jättehöjdare direkt, med det ska bli väldigt roligt att träffa de andra i vår handledargrupp. Och sedan på onsdag är det ambulansardags igen! 
Vet inte om man har blivit lite skadad, men det ska bli kul att köra igång och jobba igen! Nu är det ju inte på Öjersjö utan jag är stationerad på Östra i höst. Måttligt nöjd med det för det betyder bara dagpass... vill ju jobba nätter med... Men det blir nog bra, jobbet i sig är ju det som är det roliga :) 

Passade på att hitta på dumheter i morse med... tänkte igår att det var vansinnigt längesedan jag klantade till det och slog mig på något sätt. Alltså, hela semestern har gått utan att jag gjort något som orsakat ajaj, förutom att slå i min sedan en bra tid tillbaka söndersparkade tå i bordsbenet då, men det räknas knappt tycker jag ;) Alltså, två veckor, det är läääänge för mig!! Ja, jag är ett klantarsle... ;)
Cyklade till stallet i morse, tappade väl lite fokus på vad jag höll på med. Inga bilar på vägen, typisk lördagsmorgon, då släpper jag fokuset lite. Lite för mycket idag. Fastnar med blicken där den inte ska vara och rätt vad det är så har jag vurpat rakt ner i diket med cykeln... Oups...
Upp snabbt som attan, ingen som såg?? Nej, tur! Att det kom en bil när jag stod där i diket, ja, det får jag väl ta. Att jag nu har ont i handled, armbåge, axel och rygg... ja, det får jag väl ta det med. Var ju en rätt rejäl vurpa. Men jag är glad för att det var ett mjukt sådant ändå, alltså inga onödiga stenar, tycker det räknas som tur. Men som sagt, jag klarade mig inte så jättelänge från att slå mig Men jag är ju van, sparkar jag inte på dörrar eller åker kana nerför en backe så cyklar jag i diket. Bara att ta, jag är ju van ;)
Och ja, jag hade hjälm, inte en chans att jag ger mig ut utan det på cykeln!